Lappgetter

Lappgeten är en nyligen upptäckt lokal lantrasrest från norra Sverige, som härstammar från och är anpassad till renbetesmark. År 2001 tillvaratogs de första lappgetterna i norrländska Fatmomakke och 2004 hittades ytterligare två getter i Vilhelmina.
Lappgeten är en normalstor till liten lantrasget. En del av lappgetterna är lite satta medan andra har mer normal kroppshöjd. De har ett något bredare huvud än övriga allmogegetter. De allra flesta är helt vita. Svarta, svartbrokiga eller delvis svarta eller grå djur förekommer sporadiskt. Hittills har alla lappgetter burit horn.
Lappgeten befinner sig i ett räddnings- och uppförökningsstadie och måste betraktas som akut utrotningshotad. I mars 2006 fanns det 10 bockar och 21 getter registrerade i genbanken.
Innehavet av getter har inte fått så mycket uppmärksamhet i dokumentationerna om samernas liv. I 1928-års renbeteslag kan man dock läsa att innehavet av getter reglerades till fem getter per hushåll. Även i de norsk-svenska renbeteskonventionerna ges föreskrifter om antalet getter de svenska samerna fick ha med sig under sommarbetet vid de norska kusterna.

Under 1900-talets första hälft baserades de renskötande samernas försörjning på naturahushållning där kosten till stor del bestod av laktoanimala produkter, det vill säga mjölk- och köttprodukter. Mjölkprodukterna utgjorde en viktig del av kosten. Getmjölken blev ett viktigt tillskott eftersom en ren inte ger mer än cirka en dl per mjölkning och en bra mjölkget ger cirka en liter per mjölkning. Mjölkningen av renarna konkurrerade dessutom under vår- och sommarmånaderna med den viktiga mjölken för renkalvarna. Vanligtvis började man inte mjölka renarna mer intensivt förrän framåt sensommaren då renkalvarna vuxit sig större och därmed blivit starkare.

När samerna flyttade med renrajderna mellan de olika vistena fick även getterna gå. Getterna var duktiga på att gå i fjällen. De var självständiga djur som sprang lösa under dagarna tillsammans med de andra familjernas getter och betade i backarna runt vistena. På kvällen hittade getterna tillbaka till sina getkåtor. Man hade byggt små torvkåtor till getterna så att de fick skydd under nätterna mot myggen. Det var inte vanligt att samer åt av getköttet däremot togs skinnen tillvara. Av dem syddes bland annat förvaringssäckar, mössor och pälsar. Gethornen användes till att förvara krut i. Det var en hård gallring av getterna, de djur som inte klarade av att gå eller som inte gav nog mycket mjölk eller om mjölken inte var god, slaktades bort. Denna form av avel kan ha bidragit till att den ras vilken kallas lappget uppstod. I dag räknas den till en av de utrotningshotade lantraserna.

Samerna hade getterna i sin skötsel under större delen av året från våren fram till hösten. Resterande tid inackorderas getterna hos bofasta samer eller svenskar som flyttsamerna etablerat värdefulla kontakter med. Detta nätverk var viktigt att upprätthålla, det var en form av ekonomisk vänskapsrelation. Samerna betalade skötselavgift för varje get man hade inackorderad. Avgiften betaldes i form av slaktrenar. Exempelvis motsvarade skötseln av två getter en sarv (rentjur), i avgift. Vanligt var även att de bofasta som var getskötare, hade skötesrenar som var i de getägande samernas skötsel.

Upphörandet av den samiska getskötseln var en del av de omfattande samhällsförändringarna som tog fart i efterkrigstidens Sverige. Det hade ett samband med uppbyggandet av folkhemmet och penningekonomins framväxt vilket ledde till att de yngre började lämna jordbruken mot lönearbeten och därmed säkrare inkomster. Detta ledde till att många jordbruk och därmed skötare till getterna försvann. Samtidigt gjorde de små sjöflygplanen entré i fjällvärlden, flygbolagen köpte upp fisk av samerna och fraktade mat till sommarvistena. Samtidigt kom det ut en ny matprodukt på marknaden - torrmjölk. Torrmjölkens inträde i det samiska kosthållet trängde ut behovet av ren- och getmjölk. Under 1950- och 1960-talen började fler och fler att flytta upp till sommarvistena med flyg, vilket efterhand medförde att samerna slutade att flytta med renrajder till sommarvistena.
Minnena bland de samer som haft getter är att de var besvärliga djur eftersom de åt allt de kom åt exempelvis kläder och tvål, men att de samtidigt var oförargliga som små barn i sina upptåg.

Källor: Blind, Ann-Catrin & Kuoljok, Kajsa. 2002. Getens plats och funktion i det rennomadiska samhället.