Om Helig Birma

Det engelska namnet är The Sacred cat of Burma.
Den heliga birman, ofta kallad endast birma är en lugn, vänlig och tystlåten även om den gärna "pratar" lite tyst.
Det mest kännetecknande för en helig birma är de fyra vita tassarna. De skall vara jämna och på baktassarna skall de gå upp i en kil. Birman har en himalayatecknad kropp det vill säga: ansiktet, öronen, benen och svansen skall vara färgad i samma färg. Oavsett maskfärg så skall kroppsfärgen vara ljus och i harmoni med maskfärgen.
Kroppen är av medium storlek och längd. Benen är kraftfulla och korta.
Birman skall ge ett sött uttryck. Huvudet är rundat med rak, svagt böjd nos, kraftig haka och små öron. Ögonen, som är placerade något brett isär, är klart blå och nästan runda.
Den silkiga pälsen är medellång med lite underull vilket gör att birman kräver relativt lite pälsvård.
Den heliga birman är en sagoomspunnen ras och legenden säger att ursprungslandet var Burma eller det vi kallar Tibet.
Den modern historian startar någon gång i början på 1900-talet då det sägs att ett par Birmakatter skeppades från Burma till Frankrike. Trots detta så är det först från tidigt 40-tal som man verkligen kan spåra ursprunget.
Birman godkändes i Frankrike 1925, i England först 1966 och av USA 1967. Bevisligen blandade man in en del andra raser i birmaaveln på 1940-talet, som exempelvis perser och siames.

Legenden berättades officiellt första gången för major Russel Gordon.
I Fjärran Östern i det land som kallades Burma finner vi i öster en sjö som ligger i dalen mellan Mont Du Lughbergen.
Khmerfolket byggde under början av 1700-talet flera tempel av dyrkan och trohet till sina gudar. Här fanns templet Lao-Tsun. I templet bodde det en vit katt med gula ögon som kallades Sinh.
Templets överstepräst hette Kittha Mun-Ha. Hans guldskägg hade guden Song-Hio själv flätat. Kittha Mun-Ha hade alltid Sinh vid sin sida när han tillbad den blåögda gyllene gudinnan Tsun-Kyan-Kse.
Landet invaderats av fienden som nådde ända fram till den heliga ringmuren. På natten samlades templets präster (Kitthas) och gick till gudinnan för att be hennes hjälp och beskydd.
Översteprästen med namnet Kittha Mun-Ha dödades och när hans ande lämnade honom hoppade den vita katten Sinh med ett språng upp på tronen och upp på sin herres huvud som var nedsjunket mot gudinnan.
De församlade prästerna stod förstummade när kattens vita päls ändrade färg till gudinnans gyllene färg. Kattens gula ögon, som Tsun Kyan-Kses guld, och från reflexen av Mun-Has guldskägg blev blå, oändliga och djupa safirer liknande gudinnans ögon. När Sinh sakta vände huvudet mot Södra Porten förvandlades öronen, benen, svans och ansiktet färg som den fruktbara jorden.

Bara tassarna som vidrörde prästens silverhår behöll sin vita färg. Katten vände sig mot templets ingång där man nu kunde höra soldaterna närma sig. Prästerna som inför denna syn fått tecken från gudinnan, samlade mod och slog tillbaka inkräktarna genom att stänga de stora bronsportarna och begav sig ner i de underjordiska gångarna. På så sätt räddade de templet.
Vilket under! Kitthas konstaterade att alla templets katter hade genomgått samma förvandling som Sinh. Det var guldfärgade reflexer i deras snövita pälsar, deras tassar var vitbehandskade och deras topasögon hade förvandlats till safirer.
Men säger legenden - olycka drabbar den som påskyndar slutet för någon av dessa underbara och vördade katter. Han kommer att lida de grymmaste kval ända till dess själen som han oroat har lugnat sig.